Nathalie Ydstie

Hej på er!

Jag tänkte köra igång en ”vecka för vecka” kategori här på bloggen. Mycket för att jag själv ska kunna gå tillbaka efter graviditeten och se hur jag mådde och vad som hände.  Nu är jag ju redan i vecka 24, men innan dess har det faktiskt inte hänt så mycket. Jag börjar ändå med en sammanfattning av mina tidigare veckor och sist men inte minst så ska jag berätta vad jag upplevt under denna vecka. (jag kommer inte lämna något åt fantasin utan tänker skriva precis så som det känns:)

Jag har mått oförskämt bra, jag har inte haft något illamående, jag har inte haft några stora cravings osv. Det enda jag kände i början var en total knock av trötthet och hård mage, men utöver det har jag fysiskt mått prima.

I början av graviditeten så drabbades jag riktigt kraftigt av hormonerna, jag mådde väldigt dåligt och blev väldigt nedstämd och allmänt ledsen. Jag kände mig inte glad över någonting, hemskt att säga så kände jag mig inte ens glad inför det lilla livet som växte inom mig heller. Detta skrämde mig såklart då både känslorna och tankarna jag hade inte alls påminde om mina ”egna” tankar. Jag tyckte att det var fruktansvärt svårt att göra skillnad på mina känslor och hormonernas påverkan på mina känslor. Tillslut grät jag bara konstant och drabbades av panikångest. Detta fick mig att kontakta min BM som skickade mig vidare till en kurator, något som gjort mig otroligt gott och det kändes väldigt skönt att få höra att detta är mycket vanligt. Varför informerar ingen om detta? Att det är så vanligt att bli deprimerad och att bli så ”mörk” när man är gravid? Jag kände mig som världens värsta person som inte kände den här glädjen över barnet som man ”ska” göra och jag hade otroligt dåligt samvete över detta. Jag googlade runt på detta och insåg snabbt hur vanligt det är och hur många som kände sig ensamma i den här känslan, det är ju hemskt att vi ska behöva känna så angående något som är så vanligt!

Så, då kommer vi till vecka 24 och såhär upplever jag veckan som gått:

Mår: Prima, jag har mår verkligen hur bra som helst (psykiskt iaf). Jag börjar känna att tröttheten börjar slå till igen men det kan också vara en faktor av att jag inte ännu haft semester:)
Jag tycker att jag börjar kännas ”hård” och tung, det märks mest på andningen, mindre jobbiga saker påverkar andningen mer än vad de gjort tidigare (kanske man borde börja träna? haha)
Jag tycker att jag börjat bli hård i magen igen, blir lätt förstoppad och måste hålla ordning på det jag får i mig, dags att bli duktig på fiberrik mat igen!
Nu är jag hungrig för det mesta hela tiden, men man får hålla sig! En frukt på förmiddagen och ett mellanmål på eftermiddagen:)

Rörelser: Jag tycker att det har blivit otroligt stor skillnad från tidigare veckor till nu gällande rörelserna i magen. Nu märks det att det börjar bli trängre för pysen där inne för han sparkar som om han vore Zlatan. Jag känner hans rörelser sittandes som liggandes, tidigare sparkade han bara när jag låg ner men nu är det full rulle med jämna mellanrum. Det är jätteskönt tycker jag för då vet man att han lever:)

Känsla: Nu tycker jag att moderskänslorna har börjar kicka in med råge, jag gråter för det mesta som har med lillkillen att göra och bara tanken av han kommer att finnas hos oss på jorden och att vi ska göra allt i vår makt för att han aldrig ska få känna smärta får mitt hjärta att brista. Hur ska ens lilla hjärta klara av all denna kärlek till någon? Min första tanke är att jag aldrig i mitt liv kommer att sova igen, jag kommer att oroa mig för evigt och varje sekund av hans liv, Hur häftigt är det inte att känna så? Och han är inte ens här än! Herreguuuuud.

Magen: Jag känner mig stor, men alla säger ”vänta du bara”, jajaaaaaa jag veeeeet, men JAG känner mig stor NU! låt mig göra det:)

Det blev ett långt inlägg men det är ju bara för att jag körde en sammanfattning av första tiden också, nästa gång blir det kortare läsning! Hoppas ni tyckte det var kul att läsa:)

Här kommer en bild på magen vecka för vecka med start från V.6- V.23